Dear John.

De flesta vet om att jag har varit sjuk förr. En sjukdom som man utsätter sig själv för. Nu är jag frisk, thank God. Men lite av det där självdestruktiva sitter kvar. Som till exempel en sån sak att jag sätter mig ensam en fredagskväll och tittar på kärleksfilm, en fin sådan. En sån som man inte alls ska sitta och se på ensam, inte när man verkligen saknar någon. För i Dear John handlar det först och främst om saknad, för er som inte har sett den. Med andra ord det absolut sista jag borde se på just nu.
Jag är i en stad som jag inte riktigt kallar hemma. Jag har vänner här, men inte den allra allra närmsta. Jag har alldeles för många personer jag saknar. Så ser jag Dear John och kryper sedan ner i sängen här i Farsta helt ensam, till ljudet av pendeln som dunkar förbi då och då. Ibland måste man ändå påstå att livet inte riktigt är där man vill att det ska vara. När det kommer till just den punkten. På många andra punkter är det perfekt, men inte just där.