JUST DO IT!

Jag gjorde det! Jag trotsade träningsvärken och sprang! Inte på någon mysig stig eller landsväg, inte filosoferandes över livets stora gåtor eller på något sett rensande för skallen. Det var en pina, rakt igenom! Men jag tvingade mig själv, och jag klarade det! Och för första gången någonsin tror jag att mitt psyke var starkare än min kropp!
Förr har jag så enkelt "gett upp", hittat ursäkter när jag blir för trött, stannat för lätt. Vi snackar främst löpning här då alltså. Men idag var det "bara några hundra meter till, bara minuten ut" som gällde. Och när minuten eller de hundra metrarna var avklarade kunde jag pusha mig själv ännu lite till!

Hade bestämt mig för fem km, så ställde in tiden på drygt 40 min och rullade igång bandet. Hastigheten var inte så viktig, jag skulle bara ta mig igenom hela sträckan. Men ju snabbare jag sprang desto kortare tid behövde jag pina mig, resonerade jag.
Till slut trodde jag att benen skulle vika sig under mig. Då tvingade jag mig att åtminstone hålla ut tills jag klarat av 3,5 km, sedan sänkte jag hastigheten en stund. Försökte öka igen när jag kommit upp på 4 km, sprang en bit, men benen sa stopp. Fick sänka och köra pw några hundra meter till. Men jag sprang i mål, det var det viktigaste!

Eftersvettningarna var inte nådiga. Utmattningen nu är total. Men jag skulle kunna ställa mig på hustaket och skråla med Loreen till Euphoria utan problem! Så. Jävla. Nöjd!